Är det normalt att ifta vara rädd? Rädd för att ens älskade barn ska skada sej, eller ännu värre, lämna jordelivet före en själv? Hittade ju en hemsk blogg igår. Inte hemsk på det viset, utan om en förälder som hittade sitt barn på poolens botten helt livlös. Hennes lilla liv gick tyvärr inte att rädda!
Tankar bara snurrar. Snurrar tillbaka till i våras när Natalie ramlade ut ur båten och ner i den kalla sjön! Tänk om inte flytvästen hade fungerat, om hon hade försvunnit ner i det mörka vattnet. Tänk om jag inte hade hittat henne då! Eller om jag hade hittat henne för sent!
Usch, jag vet verkligen inte hur och om jag hade orkat leva vidare då! Men jag hade nog fått försöka iallafall, för Wilmas skull! Nej, jag ska inte tänka så! Allt gick ju som tur är väl den dagen! Rätt om det var himla otäckt!
Allt går ju så himla snabbt! Räcker att man vänder ryggen till i 1 sek!
Jag är så glad och taksam över att jag har mina barn. Man ska inte ta dagarna och livet för givet, istället njuta och ta tillvara på alla tillfällen som ges
