Hur tänker ni kring adoption??
Kollade på programmet ”I’m having their baby”. Ett program som handlar om mammor/föräldrar som väljer att adoptera bort sina barn. Har sett programmet några gånger. Men idag blev jag faktiskt lite irriterad.
De bar en mamma med tre barn. Hon hade adopterat bort ett barn året innan o var gravid igen.
Hon ville adoptera bort, eftersom hon var ensamstående, ett heltidsjobb samtidigt som hon pluggade. Hon kände att hon inte kunde/hade ekonomi till ännu ett barn. Hon ville att hennes andra tre barn skulle ha möjlighet att kunna gå på universitet sen.
Hennes familj var helt emot hennes beslut. De sa att de lovade att hjälpa henne om hon behöll barnet. Hon var himla osäker eftersom pappan till barnet inte ”hade växt upp” o tog inget ansvar + att de inte visste var de va i relationen.
Adoptivföräldrarna hon hade valt, drog sej ur bara 3v innan födslen.
Till slut valde hon att behålla barnet. Både familj o pappan lovade att hjälpa o störta henne, både med bebisen o de tre andra barnen (kanske 4, 7, 10 år nåt).
Tre veckor efter födslen valde hon ändå att adoptera bort efter de att pappan till bebisen inte alla tog sitt ansvar. Familjen störtade inte henne som de lovat, utan hade ”sitt eget”.
Tycker väldigt synd om denna mamma. Blev så himla irriterad på familjen att de skulle lova o hjälpa till m.m m.m
Sen att de inte håller de.
Detta varbju typ USA. De måste vara svårt att vara ensamstående mamma där. De har ju inte alls de möjligheter till föräldrarpeng, som vi har i Sverige.
Personligen hade jag nog aldrig fixat att adopterat bort mitt barn så.
Men visst, hade man vatt själv o inte har möjlighet till föräldrarpeng o stanna hemma o ta hand om barnet, har man kansle inte så mycke att välja på.
Beundrar de som ”fixar” att adoptera bort. De tänker ju ändå på barnet o bad som är bäst för det!
Men nej, jag hade nog inte fixat de!
